Det tänkande hjärtat av Yvonne Hirdman (2006)

Jag tror att många, liksom jag, haft en bild av Alva Myrdal som sammankopplats med en vag olustkänsla; hennes sons barndomsskildringar har trängt igenom mediebruset och satt sig i hjärnbarken, liksom ens gamla släktingars fnysningar åt det hållet, men man har inte riktigt tagit reda på fakta om varför man känner just så. Därför var det välkommet med en hel bok om Alva Myrdal som bygger på hennes egna uppgifter från brev och dagböcker, och inte på andras halvkvädna omdömen baserade på personliga upplevelser. I Det tänkande hjärtat (Alvas egen benämning) får man lära känna Alva inifrån och då framträder en annan bild. Den tydliggör den interna kamp som pågick dels inom Alva och dels mellan henne och maken, Gunnar. Det gör ont att läsa vissa rader.

Alva hade det inte lätt och det är svårt att förstå att hon fann sig i den behandling hon fick. Men hon fann sig bara till en gräns. Och jag får känslan av att det är när hon protesterar, när hon börjar hävda sig själv och vägra följa sin man som hon begår sitt misstag i allmänhetens ögon. Hon blir en ”fel sortens kvinna”. Hon slits mellan Gunnar och barnen. Gunnar kräver på ett barnsligt sätt hennes omsorger och ofta tvingar han henne välja. Och hon väljer ibland honom, men inte utan kval och inte slutgiltigt. Det är en ruggig psykologisk historia som utspelar sig mellan de äkta makarna och jag blir riktigt lättad när hon äntligen tar steget och går.

  Tillbaka till Boktyck