Famillen H*** av Fredrika Bremer (Ur Teckningar utur hvardagslifvet II-III utgivna 1830 och 1831)

 

Som titeln antyder handlar boken om Famillen H***. Det är främst de två döttrarnas samt sonens kärleksbekymmer som står i fokus. Emilia ska gifta sig och har svårt att finna sig till rätta med det, Julie går från sorglöst förälskad till s.a.s. uppvaknad, och Cornetten Carl faller för en fattig adelsflicka han hittar på sina skogsvandringar när han egentligen sökte efter Linnea Borealis – men fann en kvinna. En mörkare kärlekshistoria står Elisabeth för, även hon del av Famillen H***, men inte med blodsband förenad. Skälet ska visa sig under dramatiska turer i slutet av boken. Berättarrösten tillhör husrådinnan Beata Hvardagslag som tillkallats av Julie för att bistå inför Emilias bröllop med råd och dåd. Beata är klarsynt och i det närmaste allstädes närvarande och eftersom hon varken hör till eller från kan hon med lagom distans, humor och kärleksfullhet gestalta sina huvudpersoner.

 

Bland det roligaste med boken är den härliga blandningen av högt och lågt, humor och allvar. Man inser glatt att Fredrika Bremer verkligen inte var en torrboll. Även språket som är en blandning av tysk grammatik, franska glosor och svenska bindeord känns väldigt uppiggande. Många inspirerade nygamla ord kan hämtas upp ur glömskan och med fördel (?) börja användas igen.

Vad sägs om följande med franskt påbrå: ”turlupinad” (roligt upptåg), ”voltigerade” (gjorde luftsprång), ”bouderade” (surade), ”eclairerad” (upplyst), ”vapörer” (lynnighet som ansågs orsakad av väderspänningar), ”inamoviabel” (oflyttbar), eller följande med mer svenskättat dito: ”käxa” (tjata), ”vexelvimlig”, ”bus bas” (bums), ”åcken” (vem), ”famille-krakel” (familjebråk).

Här följer ett litet exempel på den tyskinspirerade grammatiken:

”Jag började således dricka mjölk och gick under sköna vårmornarne vid den tysta Elisabeths arm, uti den vackra parken, der fåglarne, i synnerhet denna tid på dagen, stämde upp concerter, dem ej de båda vandrerskornas sakta steg, ej heller många ord från deras läppar störde.”

Ett dito på lite humor:

"Det äro de, som tränga in på sjelfva Bankiern Beräkenmans Contoir, göra honom vexelvimlig och låta honom skrifva sju för tu.”

Och ett dito allvar:

”På himmelen jagade hvita moln i besynnerliga fantastiska skepnader förbi och liknade härar, som med sönderslitna fanor hasta flyende fram.”

Skillnaden i stilnivå är som synes ganska stor mellan olika partier, något som gör boken levande och bidrar till att den aldrig blir tråkig.

 

  Tillbaka till Boktyck