Kamrathustru av Dagmar Edqvist (1939)

Ebba Garland arbetar som amanuens på ett bibliotek. Hon är utbildad, självförsörjande och utan andra släktingar än en bror som reser på haven. Hon saknar kärlek, men är stoisk och glad och käck på ett sätt som påminner om kvillrande kvinnor i någon svartvit 40-talsfilm. Hon tänker verkligen inte ge sig hän med första bästa, utan väntar tålmodigt på den stora kärleken. Och han kommer förstås, men med förhinder.

Det var nära att jag lade boken på hyllan. Språket var melodramatiskt med en högtravande stil som, i kombination med ett lite ansträngt försök att få Ebba att framstå som självständig, stark och orädd, får hela boken att kännas krystad.

Man misstänker att Ebba nog är en människa av kött och blod, men man får bara se hennes skal, en tunn fernissa av teatraliska repliker. Hon försöker alltid vara klarsynt, en egenskap som i hennes förhållande till män ofta tar sig i uttryck i ironier, men de drunknar på något sätt i bokens genomgående melodramatiska ton.

Boken är nog ett försök att skildra en frigjord kvinna, men dras för mycket till hjärta och smärta-romantik för att dröja sig kvar och beröra mer än i egenskap av ganska banal kärlekshistoria. Meningar och fraser som ”Hur nött än liknelsen är, ligger något av en pingstliljas grace över en slank kvinnokropp i vitt siden”, ”drunknande hopp” och ”feberaktig otålighet” kan nog läsas med distans och ironisk klangbotten, och då kan nog boken bli riktig lustig, men jag hakade upp mig på den teatraliska svulstigheten.

  Tillbaka till Boktyck